Det är fantastiskt hur länge vi människor kan gå och dra på plågor och annat utan att göra något åt det. Det är nästan lite som om att vi gillar att lida – så länge det är tillräckligt mycket. Börjar det bli akut, ja då tar vi oss illa kvickt till sjukvården. Däremot så kan vi som sagt gå och pinas rätt länge innan vi kommer till skott och gör något åt saken.

Ett liv i förändring

Hur många här har inte värk någonstans i kroppen, kanske är den till och med kronisk, utan att vi går och kollar upp vad det kan vara? Kanske ligger denna resistens mot att söka hjälp i någon sorts nordisk mentalitet kring att man ska klara sig själv och inte vara andra till last. Finnarna är mästare på detta och här gäller det att hålla ut så långt det går.
Det trista är när denna inställning leder till att något förvärras, och verkligen blir skadligt, när det mer var en enkel sak att råda bot på – hade man sökt hjälp tidigt.

Vi vänjer oss nämligen snabbt vid sänkt livskvalitet. Många drar sig säkert för att söka hjälp bara för att det får oss att känna oss gamla. Ingen vill väl erkänna att till exempel hörseln inte är som den brukade vara. 
Det finns dock inte någon skam i att gå och testa hörseln för att sedan få en hörapparat från Phonak inställd efter ens individuella behov.

För det naturligaste som finns i livet är att vi blir äldre och kroppen blir svagare. Kanske finns det ett extra starkt stigma kring detta i Sverige där vi inte längre värderar ålderdom på samma sätt som vi gjorde tidigare. I andra länder och kulturer ser man på sina äldre som en tillgång – frågan är hur vi ser på dem här i Sverige?